Tårarna är många...
Saknaden efter Nice gör så fruktansvärt ont. Det vrider i hela kroppen och jag kan verkligen inte tänka på henne för då är tårarna inte sena med att komma. Igår innan jag skulle sova nämnde jag för killen att jag ville att Nice skulle stå ute i stallet så jag kunde gå och ge henne en morot. Det var dumt av mig att ta upp dem tankarna när vi skulle sova. För jag blev såklart jätte ledsen då saknaden är så stor och efter en timma så gick jag upp och pluggade en liten stund för att få tankarna på annat. Och bara skriva detta inlägg är jobbigt...
Jag längtar till söndag, då flyttar hon och hamnar mycket närmare mig. Blir bra för plånboken och för mig själv som saknar henne fruktansvärt mycket. Och det ska även bli skönt att min bästa och närmaste kompis Sabina ska rida henne igen. Vi pratar varje dag med varandra i telefon, om det inte hinns så är det alltid nått sms som skickas. Ja vi har väldigt bra kontakt. Så jag ser fram emot att få bilder skickade på snapchat samt filmer på henne varje dag. Och utvärdering av varje ridpass på telefon. Och förhoppningsvis kan jag hälsa på henne några gånger i veckan också, guld värt. Då kan jag ha koll så hon utvecklas framåt, rids korrekt och rids på det sättet jag vill att hon ska bli riden på. Oerhört viktigt för mig då hon inte längre är en unghäst som "bara ska ridas bara för att" :) Inget pass får lämnas åt slumpen. Stackars Sabina som kommer få höra min tjatiga röst under kommande ridpass, haha. Nä men det ska nog gå super!